tisdag, januari 08, 2008
Alla älskar Charlotte Kalla
Hur kan man inte älska Charlotte Kalla? Hon är fantastisk med sin supertalang, sin breda norrbottniska och sin ogenerade, oskuldsfulla framtoning. Själv satt jag i bilen och lyssnade på radiosporten när hon segade sig igenom de sista nio kilometrarna i Tour de Ski i Val di Fiemme. Det var gastkramande. Hon såg ju pigg ut tyckte expertkommentator Torgny Mogren, men ändå förlorade hon tid på Virpi Kuitunen. Kunde det vara för dåligt valla, eller kanske för dålig struktur så hon inte fick bra fäste i lössnön? Och bakifrån närmade sig ryskan och italienskan! Sen rycker Kalla. I den brantaste backen på hela etappen lämnar hon hela fältet bakom sig och vinner med betryggande marginal. Jag sitter i bilen och är rörd till tårar.Tänk om man kunde frysa tiden där. Precis då, när den nästan helt okända 20-åringen från Tärendö bryter målsnöret och är bäst i världen, känns allting äkta, på riktigt och oförställt. Men det tar inte ens ett dygn innan medielogiken förvandlar Kalla från en ung tjej som är jätteduktig på att åka skidor till en person som är ”folkkär”. Frågan ställdes till henne, som till så många andra unga supertalanger före henne: ”vad tycker du om all uppmärksamhet som du kommer att få nu?”. Vad kan man svara på det? Det är kanske hyggligt av journalisterna att ändå ställa frågan, men det är ingenting som Kalla alls kan tycka något om. Hon får lov att förhålla sig till det, vare sig hon vill eller inte.
Det finns människor som älskar rampljuset och drar sin energi från uppmärksamheten som kommer av att vara en offentlig person. Dessa finns inom de flesta områden. Paris Hilton, Carl Bildt och Zlatan Ibrahimovic har ingenting annat gemensamt än just detta. Sedan finns det de ofrivilliga kändisarna. De som helst av allt bara skulle vilja sitta under sin korkek. Jag tänker på Tomas Gustavson som var en av världens främsta skridskoåkare under 80-talet och tog OS-guld i både Sarajevo 1984 och Calgary 1988. Men han stördes av den mediala fixeringen på sin person och menade att det var något sjukt över att folk brydde sig så mycket om en skridskoåkare när världen står i brand.
Samma intryck gav Carolina Klüft när hon först bröt igenom. Hon sa hela tiden att hon älskade idrotten och ingenting annat. Och hon försökte länge hålla emot när mediedrevet pressade ner henne i den förgjutna formen för ”ung kvinnlig friidrottare” som funnits där långt före henne. Men det blir en fåfäng kamp. Ingen kan i längden stå emot kraften från hundratals journalister som alla vill förmedla samma bild. Det enda sättet att värja sig är att aktivt skapa sin egen mediepersona, att servera en bild av sig själv som medierna kan svälja. Det är inte en sann bild, men man har åtminstone kontroll över den. Skådespelare är duktiga på det. Jag har inte en aning om vad Per Moberg är för person privat, men jag älskar hans offentliga person trots att jag vet att den antagligen är lika fabulerad som vilken som helst av hans rollkaraktärer.
Ingen kan väl förneka att idrott och idrottsliga prestationer egentligen aldrig kan vara så viktiga att de borde gå före nyheter om konflikter, vetenskapliga framsteg eller hotande miljökatastrofer. Men vi har vårt behov av hjältar och framför allt vill vi se vanliga människor i rampljuset som kanske egentligen inte vill vara där. Jämfört med alla kändiskåta talanger och icke-talanger som gör allt för att synas är det en lättnad att se en Charlotte Kalla obekymrat stega upp för den sista branten i Val di Fiemme, inte för att hon vill synas utan för att hon är som fantastisk duktig på att åka skidor. Men det återstår att se om hon har en mediepersona i bakfickan, för hon kommer med största sannolikhet behöva den.
Kommentarer:
<< Tillbaka
Per Moberg.
Där har vi det.... På tal om demoniskt utseende.
Han skulle fått spelat Strindberg istället!
Där har vi det.... På tal om demoniskt utseende.
Han skulle fått spelat Strindberg istället!
# skrivet av 
: 10 januari, 2008 00:15
: 10 januari, 2008 00:15
Jag tänkte faktiskt på Per Moberg också, men eftersom jag redan nämnt honom här så höll jag igen. Jag är kanske rädd för att framstå som den Per Moberg-fanatiker jag faktiskt är.
I Zlatans fall är det väl så att medierna är askåta på honom men att han inte är så sugen själv. Han bojkottar sedan länge Aftonbladet tex. Vore nästan intressant att göra en översikt på hur många artiklar (böcker!) som skrivits om Zlatan utan att reportern pratat med honom.
Nu har jag dock börjat märka en ny strategi från honom, att ställa upp i intervjuer men att vara så alldaglig och tråkig att intresset för att intervjua honom minskar. Det går ju inte för medierena att hur länge som helst presentera "exklusiva" intervjuer med den mytomspunna och svåra Zlatan om han helt plötsligt ställer upp på allt och garvar sådär brett (idrottsgalan ikväll - flyger dit i specialchartat för att hinna!). Och när exklusiviteten försvinner gör även intresset för honom så småningom det.
Skicka en kommentar
Nu har jag dock börjat märka en ny strategi från honom, att ställa upp i intervjuer men att vara så alldaglig och tråkig att intresset för att intervjua honom minskar. Det går ju inte för medierena att hur länge som helst presentera "exklusiva" intervjuer med den mytomspunna och svåra Zlatan om han helt plötsligt ställer upp på allt och garvar sådär brett (idrottsgalan ikväll - flyger dit i specialchartat för att hinna!). Och när exklusiviteten försvinner gör även intresset för honom så småningom det.
# skrivet av : 14 januari, 2008 14:02
: 14 januari, 2008 14:02 << Tillbaka
