Samtidigt hos Erik

Jag gillar tanken på att högskolor som mer renodlat arbetar med utbildning, ofta kanske anpassad till en regional arbetsmarknad (eftersom många stannar i närområdet efter de avslutat sina studier), samt universitet som tar hand om de högre nivåerna (hur många det bör vara är omöjligt att svara på).

Det oroande är dock att man tror sig kunna diktera fram en rätt och effektiv mix genom politisk centralstyrning. Det är dömt att misslyckas. Och att argumentera för kvalitet och spets bör styra universitetsrättigheten, och samtidigt argumentera för att universiteten bör spridas geografiskt är ju mycket märkligt.

Han är emot att regionalpolitik skall styra den högre utbildningen, men argumenterar själv regionalpolitiskt när han beskriver vilka 5 universitet han ser framför sig. Han får ju bestämma sig i alla fall.
 

Det förstås, det är aldrig bra att centralt försöka pressa igenom förändringar som inte är förankrade ute i organisationen (även om det i det här fallet inte rör sig om politisk styrning, utan om förslag från en tjänsteman). Men problemet med byråkratiska organisationer är ju att de tenderar att upprätthålla sig själva. Även bra förändringar kan komma till korta på grund av lojalitet med den egna arbetsplatsen.

Jag tycker inte att Flodström argumenterar regionalpolitiskt i första hand. Som företrädare för Högskoleverket så ser han till hur universitet och högskolor kan organiseras på bästa sätt. Då ingår givetvis även en geografisk dimension. Det är exempelvis inte rimligt att ha alla resurser koncentrerade till en region. Att resonera kring regioner betyder inte nödvändigtvis att man resonerar regionalpolitiskt.
 

Nja, möjligtvis att han resonerar mindre regionalpolitiskt utmed gråskalan. Men då bör man vara lite mer ödmjuk och erkänna det. Jag är allmänt skeptisk till storleksargumentet. GU har väl ca 3 gånger så många grundutbildningsstudenter som Harvard, så vi har redan idag ett antal väldigt stora universitet i Sverige. Att de blir ännu större är inte någon lösning på de mål Flodström sätter upp)*. Det handlar ju snarare om själva resurserna, inte storleken eller antalet per se.

Jag tycker det är tråkigt att HSV inte argumenterar mer likt t ex Norge och England, och fokuserar på prestationsersättningssystem, och låt de universitet/högskolor som är duktiga visa det och få pengar för det. Låt de som är mindre duktiga långsamt tyna bort (det är givetvis inget självändamål att ha just så många lärosäten som vi har idag).

[sedan tycker jag kanske debatten borde lyfta en annan viktig aspekt. Även om jag tycker att man alltid bör sträva mot toppen, så hur rimligt är det att vi skall klara av att klättra så mycket mer? Vi har KI och HHS och några andra ställen som kommer högt upp i internationella rankingar inom sina områden. Sverige är ett mycket, mycket litet land, vi bör inse det...att vi skall kunna ha så många fler lärosäten än 1-2 som är i absoluta världstoppen är kanske inte rimligt...och KI är redan där. Och HHS åtminstone i europeiska toppen.] --> Så medan HSV och universiteten funderar på hur de kan bli bättre, för de kan de, så bör de kanske samtidigt konstatera att man redan är riktigt bra i många avseenden.
 

Håller helt med om att storlek inte är något självändamål. Allt hänger på om det medför några synergieffekter (som det väl heter?) och gamla murar rivs ner mellan lärosäten. Något som rimligen borde snabba på en sån utveckling är om lärosätena har en gemensam budget.

Du har säkert också rätt i att Sverige är ett litet land i sammanhanget och att man inte kan vänta sig att svenska universitet kan tävla mot Oxford eller Stanford. Snarare är det väl ur ett europeiskt perspektiv som man ska se problemet. I Europa är det bara Oxford och Cambridge som kan mäta sig med de bästa amerikanska universiteten. För att Europa inte ska bli akterseglat av Nordamerika, Kina och Japan så är det viktigt att även EU-medlemsländer som Sverige kanske åtmindstånde kan prestera ett stort lärosäte i världsklass.
 

Nyheten för dagen är Högskoleverkets nye chefs förslag om att minska antalet universitet i landet från dagens 14 till 5. Han kan ha grund för förslaget vars syfte är att höja på kvaliteten på utbildningen och för att bättre kunna konkurrera med utländska universitet. Förslaget går därenot stick i stäv mot vad som händer under universiteten, det allt mer växande utbudet av friskolar på gymnasial nivå. Den utvecklingen motiveras, med all rätt, att kvaliteten på utbildningen bli bättre om de kommunala utbildningsinstanserna får konkurrens. Är det inte här vi har (och har haft) en av grundorsakerna till att den sammantagna utbildningskvaliteten i landet försämrats kraftigt i jämförelse med andra länder. Dvs i nivåerna under universiteten.

Varför inte göra mer insatser på den gymnasiala nivån för att förbättra - öka kraven på lärarkompetens, öka kraven på elever, införa fler betygsnivåer för att i nästa steg höja ribban för inträden på universitet.

Varför inte specialisera universiteten mer, ex. mer samarbete mellan universitet som har läkarutbildningar, mer samarbete mellan universitet som har tekniska utbildningar, ex de tekniska universiteten KTH, Chalmers, Luleå och Lund skulle kunna forma en grupp med delat ansvar för de tekniska utbildningarna i landet. En bra regional spridning mellan utbildningsställena, med möjlighet att samverka på många olika sätt, dessa tekniska universitet kunde ex vis fördela forskningsinriktningar mellan sig så att alla inte håller på med samma saker, fördela forskningspengar mellan sig, låta forskare och lärare, professorer arbeta på en eller flera av universiteten (med andra ord samverka om den pedagogiska kompetensen), verka för elevutbyte (speciella kurser ges på den mest lämpliga orter). Det här kanhända skulle minska på konkurrensen mellan de inhemska universiteten men garanterat förbättra konkurrensen internationellt. Vilket ju är Högskoleverkets chefs andemening i förslaget.
Mitt förslag innebär självfallet att övriga universitet inte ska ges möjlighet att ge likande eller motsvarande utbildningar som det tekniska universiteten.
 

Sverige borde kunna prestera lärosäten som är av högre kvalitet än de är nu. Mer pengar öronmärkta till forskning och dessutom det prestationsersättningssystem som nämns ovan låter som bra idéer, kombinerat med att prestationsersättningarna då också borde kunna tillfalla t.ex. tillfälliga koalitioner, forkningsprojekt eller samkoordinerade centra - över universitetsgränserna - så att de inbördes murarna universiteten sinsemellan kan raseras.
Och visst borde Sverige kunna stå sig mkt väl internationellt sett, framförallt om vi verkligen är seriösa med att stå i spjutspetsen för R&D, vilket statistiken faktiskt antyder att vi redan är (åtminstone i det avseende att det svenska näringslivet arbetar mot en sådan inriktning).
 

Anonym: Flodström gör skillnad på den svenska grundutbildningen, som han tycker håller en bra nivå - förutom inom humaniora och samhällsvetenskaperna - och spjutspetsforskningen. Det är ju den senare som förslaget om hopslagna univetsitet riktar in sig på.

Problemen med grund- och gymnasieskolan verkar vara det omvända. Där har det sedan länge varit de naturvetenskapliga ämnena som eleverna brister i. De tekniska högskolorna tvingas sänka nivån på sina utbildningar, helt enkelt därför att studenterna inte håller måtten.

Höskoleverket har ju bara att granska kvaliteten på de högre utbildningarna. Frågan om friskolors vara eller inte vara är intressant, men har kanske inte riktigt med den här saken att göra.

Jonas: Kul att läsa om att Sverige och svenskt näringsliv verkar satsa mer än de flesta på forskning och utveckling. Artikeln påminner också om EU:s mål att bli “the most competitive and dynamic knowledge-based economy in the world” by 2010.