måndag, juni 12, 2006
Jag vill stanna hemma!
Igår sände P3 Frispel dokumentären ”Jag vill bort” av Hanna Nyberg, om hur tankarna på en spännande och händelserik resa till ett avlägset land kan fungera som flykt bort från den tråkiga och gråa vardagen. Och om hur de dessa drömmar om ett exotiskt paradis väl på plats förbyts i en sörja av sömnlösa nätter, påträngande gatuförsäljare, diarré och tristess.
Så hiiimla exotiskt!
Nyberg åker till Indien för att komma bort och uppleva något fantastiskt. I dokumentären får vi ta del av alla kval och besvär som möter henne där. Sånt som man inte tänker på hemma i tråkiga gamla Sverige. Hela backpacker-romantiken blir lustfyllt avklädd in på bara kroppen och fram träder kackerlackor, oförstående lokalbefolkning, värme och oväsen som gör sig bra på kort och i anekdoter, men som är fullständigt outhärdligt i verkligheten.
”Jag vill bort” känns befriande i en ungdomskultur där det största tabut är att vilja stanna hemma. Att vara bekväm. Att inte vilja kasta sig ut i världen ”innan det är för sent”. En kultur där det viktigaste är att kunna droppa destinationer lite flyktigt, nämna en pittoresk detalj om en basar i Kairo, bergsby i Bolivia eller sandstrand på Bali. Där det viktiga är att det bara droppas, som en kul grej som inte är så viktig utan bara förtjänar att nämnas i förbifarten. Det markerar att man varit runt, att det minsann finns mer varifrån det kom.
Jag avskyr att sitta och lyssna på såna reseberättelser. De är fullständigt ointressanta eftersom de allihop följer samma mall. I Nybergs dokumentär intervjuas sociologen Erika Andersson Cederholm som talar om backpacker-berättelsen som alltid låter likadant, oavsett vad som egentligen hänt på resan. Hon menar att det beror på att förväntningarna som resenären har före resan måste uppfyllas. Uppfylls de inte till hundra procent (vilket de givetvis aldrig gör) så skarvar man historien när man kommer hem. Egentligen är det inte själva resan, utan snarare tanken på resan som är det viktiga.
Det förklarar varför backpackers sällan har något intressant att säga om ställena där de varit. De har helt enkelt inte brytt sig om att titta efter. Jag är alltid nyfiken och vill veta mer om platser där jag själv aldrig varit, eftersom jag är för lat och bekväm för att resa och upptäcka dem själv. Därför är det ofta en frustrerande upplevelse för mig att prata med folk som varit på en spännande plats, eftersom de sällan kan berätta något annat än det som står att läsa i Lonely Planet.
Fenomenet är tydligt i ett annat P3-program, resemagasinet Transit, som rapporterar från alla världens hörn, men som låter påfrestande likadant från program till program. Oavsett om en korre rapporterar från Chile eller Kina så tränger reportagen sällan djupare än hur dåliga folk är på att passa tider eller hur fantastiskt det är med så billig mat. Aldrig har jag hört ett kritiskt reportage i Transit om rika västerländska ungdomar som kan åka till andra sida Jorden och förundras över hur annorlunda allt är. Aldrig försöker någon ta reda på varför det är så billigt. Reportagen görs alltid utifrån ett säkert väst-perspektiv, vilket naturligtvis är ofrånkomligt, men det störande är att ingen verkar vilja kännas vid det.
Alla backpackers (obs generaliseringsvarning!) ser på sig själva som ståendes utanför likriktningen. Men eftersom det egentligen handlar om en mycket homogen grupp människor så blir effekten den motsatta: alla står på samma ställe, ser, hör och tänker samma saker, och skapar en världsbild med sig själva i mittpunkten och världen som ett vykort där allt är som man tror att det ska vara.
Så tack Hanna Nyberg för att du gjort en dokumentär fri från pretentioner där det är helt tillåtet att tycka illa om det exotiska och lääängta tillbaka till den vardagliga tryggheten. Hemma bäst, punkt slut!
Så hiiimla exotiskt!
Nyberg åker till Indien för att komma bort och uppleva något fantastiskt. I dokumentären får vi ta del av alla kval och besvär som möter henne där. Sånt som man inte tänker på hemma i tråkiga gamla Sverige. Hela backpacker-romantiken blir lustfyllt avklädd in på bara kroppen och fram träder kackerlackor, oförstående lokalbefolkning, värme och oväsen som gör sig bra på kort och i anekdoter, men som är fullständigt outhärdligt i verkligheten.
”Jag vill bort” känns befriande i en ungdomskultur där det största tabut är att vilja stanna hemma. Att vara bekväm. Att inte vilja kasta sig ut i världen ”innan det är för sent”. En kultur där det viktigaste är att kunna droppa destinationer lite flyktigt, nämna en pittoresk detalj om en basar i Kairo, bergsby i Bolivia eller sandstrand på Bali. Där det viktiga är att det bara droppas, som en kul grej som inte är så viktig utan bara förtjänar att nämnas i förbifarten. Det markerar att man varit runt, att det minsann finns mer varifrån det kom.
Jag avskyr att sitta och lyssna på såna reseberättelser. De är fullständigt ointressanta eftersom de allihop följer samma mall. I Nybergs dokumentär intervjuas sociologen Erika Andersson Cederholm som talar om backpacker-berättelsen som alltid låter likadant, oavsett vad som egentligen hänt på resan. Hon menar att det beror på att förväntningarna som resenären har före resan måste uppfyllas. Uppfylls de inte till hundra procent (vilket de givetvis aldrig gör) så skarvar man historien när man kommer hem. Egentligen är det inte själva resan, utan snarare tanken på resan som är det viktiga.
Det förklarar varför backpackers sällan har något intressant att säga om ställena där de varit. De har helt enkelt inte brytt sig om att titta efter. Jag är alltid nyfiken och vill veta mer om platser där jag själv aldrig varit, eftersom jag är för lat och bekväm för att resa och upptäcka dem själv. Därför är det ofta en frustrerande upplevelse för mig att prata med folk som varit på en spännande plats, eftersom de sällan kan berätta något annat än det som står att läsa i Lonely Planet.
Fenomenet är tydligt i ett annat P3-program, resemagasinet Transit, som rapporterar från alla världens hörn, men som låter påfrestande likadant från program till program. Oavsett om en korre rapporterar från Chile eller Kina så tränger reportagen sällan djupare än hur dåliga folk är på att passa tider eller hur fantastiskt det är med så billig mat. Aldrig har jag hört ett kritiskt reportage i Transit om rika västerländska ungdomar som kan åka till andra sida Jorden och förundras över hur annorlunda allt är. Aldrig försöker någon ta reda på varför det är så billigt. Reportagen görs alltid utifrån ett säkert väst-perspektiv, vilket naturligtvis är ofrånkomligt, men det störande är att ingen verkar vilja kännas vid det.
Alla backpackers (obs generaliseringsvarning!) ser på sig själva som ståendes utanför likriktningen. Men eftersom det egentligen handlar om en mycket homogen grupp människor så blir effekten den motsatta: alla står på samma ställe, ser, hör och tänker samma saker, och skapar en världsbild med sig själva i mittpunkten och världen som ett vykort där allt är som man tror att det ska vara.
Så tack Hanna Nyberg för att du gjort en dokumentär fri från pretentioner där det är helt tillåtet att tycka illa om det exotiska och lääängta tillbaka till den vardagliga tryggheten. Hemma bäst, punkt slut!
Kommentarer:
<< Tillbaka
Mycket bra skrivet. Har själv varit nere i backpacker-träsket och inser hur mycket resandet handlar om vad man kan berätta för sjyssta historier när man kommer hem.
# skrivet av 
: 12 juni, 2006 20:23
: 12 juni, 2006 20:23
Ja, hade precis tänkt skriva en bloggpost om varför man reser egentligen? Och varför man da i synneret skulle vilja resa som backpacker? Att resa rent generellt är oftast bra, eftersom det utsätter dig för nya influenser som kan öka din förmaga pa olika sätt. Som akademiker t ex ser jag det som helt nödvändigt att resa runt till olika universitet och internationella kurser för att mina uppsatser och ideer skall halla en rimlig kvalitativ niva (vilket är risken att de inte gör om man bara sitter för sig själv och ugglar i avkroken Sverige).
Men varje gang jag är ute längtar jag oftast till den dag jag kommer hem till Sverige igen. Inte för att Sverige är bättre än andra länder, utan för att det är "hemma" med alla bekvämligheter som det innebär.
Därför förstar jag inte alls hur man kan vilja spendera privata pengar och privat semester pa nagot sadant som t ex backpacking.
En hypotes som kommer fram här, och som väl sedan länga varit ganska klart, är att det handlar väldigt mycket om signalering. Att signalera att man har varit pa plats x, y, y är en markör för nagot annat. Sen kan manga backpackare sitta med sina svettiga kläder och längta hem till Sverige som bara den, men när de väl är hemma, da jäklar skall det namedroppas och signaleras (och allt var saaaa brraaa). Motsatsen som sagt, om man inte reser är ju att man är typ svenne banan som är anti-intellektuell och trakig.
Fragan är vad som händer i framtiden dock. När allt fler reser pa dessa sätt och allt fler försöke signalera nagot med detta, minskar ju ocksa värdet (exlusiviteten) med denna signalering. Sa antingen minskar backpandet i framtiden, eller sa handlar det om att differentiera sig genom att vara snabb med nya signalstarka resplatserna.
Men varje gang jag är ute längtar jag oftast till den dag jag kommer hem till Sverige igen. Inte för att Sverige är bättre än andra länder, utan för att det är "hemma" med alla bekvämligheter som det innebär.
Därför förstar jag inte alls hur man kan vilja spendera privata pengar och privat semester pa nagot sadant som t ex backpacking.
En hypotes som kommer fram här, och som väl sedan länga varit ganska klart, är att det handlar väldigt mycket om signalering. Att signalera att man har varit pa plats x, y, y är en markör för nagot annat. Sen kan manga backpackare sitta med sina svettiga kläder och längta hem till Sverige som bara den, men när de väl är hemma, da jäklar skall det namedroppas och signaleras (och allt var saaaa brraaa). Motsatsen som sagt, om man inte reser är ju att man är typ svenne banan som är anti-intellektuell och trakig.
Fragan är vad som händer i framtiden dock. När allt fler reser pa dessa sätt och allt fler försöke signalera nagot med detta, minskar ju ocksa värdet (exlusiviteten) med denna signalering. Sa antingen minskar backpandet i framtiden, eller sa handlar det om att differentiera sig genom att vara snabb med nya signalstarka resplatserna.
Jag tror också att signalerande är en viktig del i backpackande. Men jag tror inte man ska underskatta det som Nyberg tar upp i sin dokumentär om planerande, drömmande och förträngande av vardagen. Reseplanerandet är nog en viktig del i det hela, liksom tillrättläggningen av vad som hänt på resan, när man väl kommer hem.
Sedan är det säkert många som är genuint obesvärade av allt det där jobbiga och njuter av att kunna kasta sig ut i världen. Men jag är inte en av dem och jag kräver förståelse även för min ståndpunkt.
Sedan är det ju frågan om backpacking som kolonialt beteende. Det är ett fenomen som möjliggörs av grymt stora skillnader i levnadsstandard, omotiverat låga flygpriser och ett ekonomiskt skyddsnät hemma. Det kryper i kroppen på mig varje gång någon med lysande ögon berättar hur himla BILLIGT det var, och hur VÄNLIGA alla var. Snälla, stanna upp för ett ögonblick och fråga er varför! Varför kommer det inga backpackande vietnameser till Sverige och lever på luft, kärlek och nudlar?
Jag tror inte att backpacking kommer att upphöra p.g.a. exklusiviteten falnar, utan att, precis som du säger Mikael, kommer nog det bli än viktigare med vilka resmål man varit på.
Sedan är det säkert många som är genuint obesvärade av allt det där jobbiga och njuter av att kunna kasta sig ut i världen. Men jag är inte en av dem och jag kräver förståelse även för min ståndpunkt.
Sedan är det ju frågan om backpacking som kolonialt beteende. Det är ett fenomen som möjliggörs av grymt stora skillnader i levnadsstandard, omotiverat låga flygpriser och ett ekonomiskt skyddsnät hemma. Det kryper i kroppen på mig varje gång någon med lysande ögon berättar hur himla BILLIGT det var, och hur VÄNLIGA alla var. Snälla, stanna upp för ett ögonblick och fråga er varför! Varför kommer det inga backpackande vietnameser till Sverige och lever på luft, kärlek och nudlar?
Jag tror inte att backpacking kommer att upphöra p.g.a. exklusiviteten falnar, utan att, precis som du säger Mikael, kommer nog det bli än viktigare med vilka resmål man varit på.
Du borde verkligen läsa boken "Are you experienced?" Den är jävligt bra!
Den handlar precis om det här. Det är nästan så att jag misstänker plagiat ;)
Den handlar precis om det här. Det är nästan så att jag misstänker plagiat ;)
# skrivet av : 14 juni, 2006 16:04
: 14 juni, 2006 16:04
"En kultur där det viktigaste är att kunna droppa destinationer lite flyktigt, nämna en pittoresk detalj om en basar i Kairo, bergsby i Bolivia eller sandstrand på Bali."
Ska jag ta det som ett svar på frågan om du vill hänga med till Kuba? Ibland känns det naket när någon annan beskriver ens mörkaste sidor såhär öppet. /Per
Ska jag ta det som ett svar på frågan om du vill hänga med till Kuba? Ibland känns det naket när någon annan beskriver ens mörkaste sidor såhär öppet. /Per
# skrivet av : 16 juni, 2006 23:57
: 16 juni, 2006 23:57
Per: Nej det tycker jag inte att du ska, detta är bara en luftning av min inställning till backpacking i största allmänhet. Och du sorterar inte i kategorin som jag beskriver, eftersom du tar dina destinationer på största allvar och alltid har något intressant och relevant att berätta om dem.
Erik:
http://www.amazon.com/gp/product/0140283587/qid=1150628864/sr=2-1/ref=pd_bbs_b_2_1/103-6135579-8728607?s=books&v=glance&n=283155
William Sutcliffe
Skicka en kommentar
http://www.amazon.com/gp/product/0140283587/qid=1150628864/sr=2-1/ref=pd_bbs_b_2_1/103-6135579-8728607?s=books&v=glance&n=283155
William Sutcliffe
# skrivet av : 18 juni, 2006 13:12
: 18 juni, 2006 13:12 << Tillbaka
