söndag, februari 18, 2007
Malmös nya kostym
Sedan några veckor tillbaka är jag Malmöbo. Det trivs jag på det hela taget bra med. Jämfört med Lund är det ett ordentligt uppbyte att bo en stad istället för ett dockskåp. Egentligen skulle nog jag och Hanna bosatt oss i Malmö direkt när vi flyttade ner till Skåne, men det är inte alltid så lätt att veta.
Malmö är – känns det som – en stad i förändring. Om det beror på Öresundsbron låter jag vara osagt men helt klart är stadens gamla rykte som ”Sveriges tråkiga nummer tre” på väg att försvinna. Många flyttar hit och stortrivs. Samtidigt är det en ambivalent stad. Inte liten, men inte heller särskilt stor. Antagonismen gentemot Stockholm gör sig ofta påmind, något jag har upplevt särskilt på mitt sommarjobb som parkarbetare, där jag aldrig för ett ögonblick tillåts glömma bort varifrån jag kommer.
Lorensborg
Att jag som stockholmare i exil inte riktigt tillåts bli en del av det skånska är en sak, men om jag har problem kan man föreställa sig hur svårt det är om man kommer från en annan världsdel. Det finns ett utbrett avståndstagande till utomsoknes, och utan att gå så långt som att kalla det rasism så finns det ändå en anledning till Sverigedemokraternas framgångar just i Skåne. Jag har tidigare skrivit om de skånska negerbollarna.
Samtidigt är det kanske olyckligt att just Malmö blivit den mest invandrartäta staden i landet. Segregationen är på många håll total. Trots att 40 procent av Malmös invånare är invandrare kan man åka buss 4 mot Bunkeflo och bara se vita – mycket svenska – passagerare. Som Nils skriver går det en knivskarp gräns mellan väst och öst i Malmö. Det speciella i Malmö är just de knivskarpa sociala kontrasterna, som kan skifta dramatiskt mellan ett par kvarter. Priserna på bostadsrätter på vår sida om John Eriksson väg – i Lorensborg – är cirka 30 procent lägre än på andra sidan vägen i Dammfri. Det handlar om ungefär hundra meter.
Jag jämför Malmö med Sollentuna där jag växte upp och tänker att segregationen inte är alls lika tydlig där. Även om det finns stora inkomstskillnader där också. Sollentuna är i stort sett ett jättelikt villaområde med fyra miljonprogram som sticker upp som stora utslag på flygfotot. Men kommuninvånarna delar på allmänna resurser som mataffärer, kollektivtrafik, skolor (med möjligt undantag för Turebergsskolan som ligger vid invandrartäta Malmvägen) och så vidare. När jag pratar med folk som växt upp i liknande förorter som Nacka, Älvsjö och Jakobsberg hör jag samma sak. Förorten har en uppblandande effekt.
Malmö har inga förorter. Det har delvis att göra med den speciella skånska geografin där det är tätt mellan orterna. Det finns helt enkelt ingen plats för förorter. Mellan Malmö och Lund är det en och en halv mil. På vägen ligger orterna Arlöv, Åkarp och Hjärup. Det är konstant bebyggelse men nästan vattentäta mentala skott mellan orterna. Det blir som allra tydligast i kollektivtrafiken där turerna blir markant glesare så fort man inte reser inom en och samma ort. Det går exempelvis inte att ta sig från Malmö till Lund efter klockan ett på natten en vardag. Något jag surt fått erfara ett antal gånger och tvingats övernatta hos välvilliga vänner. I förbifarten kan nämnas att det går utmärkt att åka mellan Malmö och Köpenhamn hela natten, en betydligt längre resa som dessutom går mellan två länder.
Men Malmö är som sagt en stad i förändring och jag har en känsla av att även inskränkta attityder kan förändras. En del i förändringen kan komma av inflyttningen från andra delar av landet. Folk som flyttar från landsorten till staden tenderar att ha ett öppnare sinne än andra och ha lättare att hantera olikheter. Kanske är det just för att slippa inskränktheten som man lämnar landsorten. Malmö är kanske på väg att kasta av sig ett stort sjok landsortspläd och istället ta på en snygg storstadskostym.
Malmö är – känns det som – en stad i förändring. Om det beror på Öresundsbron låter jag vara osagt men helt klart är stadens gamla rykte som ”Sveriges tråkiga nummer tre” på väg att försvinna. Många flyttar hit och stortrivs. Samtidigt är det en ambivalent stad. Inte liten, men inte heller särskilt stor. Antagonismen gentemot Stockholm gör sig ofta påmind, något jag har upplevt särskilt på mitt sommarjobb som parkarbetare, där jag aldrig för ett ögonblick tillåts glömma bort varifrån jag kommer.
Lorensborg
Att jag som stockholmare i exil inte riktigt tillåts bli en del av det skånska är en sak, men om jag har problem kan man föreställa sig hur svårt det är om man kommer från en annan världsdel. Det finns ett utbrett avståndstagande till utomsoknes, och utan att gå så långt som att kalla det rasism så finns det ändå en anledning till Sverigedemokraternas framgångar just i Skåne. Jag har tidigare skrivit om de skånska negerbollarna.
Samtidigt är det kanske olyckligt att just Malmö blivit den mest invandrartäta staden i landet. Segregationen är på många håll total. Trots att 40 procent av Malmös invånare är invandrare kan man åka buss 4 mot Bunkeflo och bara se vita – mycket svenska – passagerare. Som Nils skriver går det en knivskarp gräns mellan väst och öst i Malmö. Det speciella i Malmö är just de knivskarpa sociala kontrasterna, som kan skifta dramatiskt mellan ett par kvarter. Priserna på bostadsrätter på vår sida om John Eriksson väg – i Lorensborg – är cirka 30 procent lägre än på andra sidan vägen i Dammfri. Det handlar om ungefär hundra meter.
Jag jämför Malmö med Sollentuna där jag växte upp och tänker att segregationen inte är alls lika tydlig där. Även om det finns stora inkomstskillnader där också. Sollentuna är i stort sett ett jättelikt villaområde med fyra miljonprogram som sticker upp som stora utslag på flygfotot. Men kommuninvånarna delar på allmänna resurser som mataffärer, kollektivtrafik, skolor (med möjligt undantag för Turebergsskolan som ligger vid invandrartäta Malmvägen) och så vidare. När jag pratar med folk som växt upp i liknande förorter som Nacka, Älvsjö och Jakobsberg hör jag samma sak. Förorten har en uppblandande effekt.
Malmö har inga förorter. Det har delvis att göra med den speciella skånska geografin där det är tätt mellan orterna. Det finns helt enkelt ingen plats för förorter. Mellan Malmö och Lund är det en och en halv mil. På vägen ligger orterna Arlöv, Åkarp och Hjärup. Det är konstant bebyggelse men nästan vattentäta mentala skott mellan orterna. Det blir som allra tydligast i kollektivtrafiken där turerna blir markant glesare så fort man inte reser inom en och samma ort. Det går exempelvis inte att ta sig från Malmö till Lund efter klockan ett på natten en vardag. Något jag surt fått erfara ett antal gånger och tvingats övernatta hos välvilliga vänner. I förbifarten kan nämnas att det går utmärkt att åka mellan Malmö och Köpenhamn hela natten, en betydligt längre resa som dessutom går mellan två länder.
Men Malmö är som sagt en stad i förändring och jag har en känsla av att även inskränkta attityder kan förändras. En del i förändringen kan komma av inflyttningen från andra delar av landet. Folk som flyttar från landsorten till staden tenderar att ha ett öppnare sinne än andra och ha lättare att hantera olikheter. Kanske är det just för att slippa inskränktheten som man lämnar landsorten. Malmö är kanske på väg att kasta av sig ett stort sjok landsortspläd och istället ta på en snygg storstadskostym.
Kommentarer:
<< Tillbaka
Intressant. MEN Turebergsskolan är ju sen i höstas (eller var det i sommras?) jämnad med marken! Planer finns för ett häkte(!) i anslutning till polistationen och tingsrätten... men någon enighet i komunstyret finns nog inte ännu. Galet.
/jay
/jay
# skrivet av 
: 19 februari, 2007 14:53
: 19 februari, 2007 14:53
Där ser man. Men varför riva? Skolan var ju praktiskt taget byggd som ett fängelse. Undrar vad Finn tycker om att de river hans barndom, och den käraste delen, dessutom.
Malmö är en stad som alltid skaver. Det är omöjligt att älska Malmö förbehållslöst - med dess fula, brackiga krämarpalats, med den ständiga blåsten, med det jantesura Malmölynnet, regn över Malmö stadion och hemmaförlust mot Bois etc.
Segregationen skaver också. I mitt hus på Fågelbacken bor det BARA människor med typiskt svenska namn - Andersson, Pettersson, Lundström och jag - och det i en stad där 25 % är födda utomlands och 40 % har "utländsk bakgrund".
Ilmar håller sig med två sinsemellan helt olika Malmöbilder, som Lars Åberg har skrivit: en som han skryter om utomlands och en som han skriver till regeringen och ber om hjälp med.
Min förhoppning är att Malmös nästa flaggskepp kommer att vara en framgångsrik politik för social sammanhållning. Det hade varit något att visa upp.
Segregationen skaver också. I mitt hus på Fågelbacken bor det BARA människor med typiskt svenska namn - Andersson, Pettersson, Lundström och jag - och det i en stad där 25 % är födda utomlands och 40 % har "utländsk bakgrund".
Ilmar håller sig med två sinsemellan helt olika Malmöbilder, som Lars Åberg har skrivit: en som han skryter om utomlands och en som han skriver till regeringen och ber om hjälp med.
Min förhoppning är att Malmös nästa flaggskepp kommer att vara en framgångsrik politik för social sammanhållning. Det hade varit något att visa upp.
Ja, Malmö är bisarrt. Jag är i Malmö då och då och besöker mina farföräldrar i Limhamn och de enda personer med icke-svenskt utseende jag ser är busschaufförerna (på just linje 4).
Intressant: Malmö är ju också en stad där socialdemokraterna styrt sedan demokratins införande, förutom 85-88 då Skåp stödde den borgerliga treklövern.
Förklaringen till att många här i Skåne är lite skeptiska till inflyttade skulle jag gissa finns i den svenska centralmaktens ockupationspolitik. Strävan efter total kontroll och dominans över det skånska folket som varade i flera hundra år har satt sina spår.
Men ärligt, att uppröra sig över användning av det vanliga ordet "negerbollar" känns ganska fånigt. Det finns väl viktigare saker och orättvisor att tala om?
Intressant: Malmö är ju också en stad där socialdemokraterna styrt sedan demokratins införande, förutom 85-88 då Skåp stödde den borgerliga treklövern.
Förklaringen till att många här i Skåne är lite skeptiska till inflyttade skulle jag gissa finns i den svenska centralmaktens ockupationspolitik. Strävan efter total kontroll och dominans över det skånska folket som varade i flera hundra år har satt sina spår.
Men ärligt, att uppröra sig över användning av det vanliga ordet "negerbollar" känns ganska fånigt. Det finns väl viktigare saker och orättvisor att tala om?
Det finns nog en poäng i att se skillnaden mellan t.ex. Sollentuna och Täby kommun eller villaområdena i Spånga. På många håll i Storstockholm är segregationen mycket kraftig, men ofta snarare på "kommunnivå" än på bostadsområdesnivå. Flera undantag kan ses, bl.a. Södertälje, Haninge och - möjligen Sollentuna.
Malmöområdet har också hårt segregerade kommuner, främst Vellinge och Lomma. I Malmö och Burlövs kommuner är det något mer på områdes- eller stadsdelsnivå. Man kanske kan införa termen "storsegregation" för den segregation som gör en hel kommun socialt eller etniskt segregerad. Om denna är bättre eller sämre än "småsegregation" där gränserna går mitt i en gata må vara osagt. Men jag tror att den storstockholmska segregationen är underdebatterad. Det är ingen som på allvar kräver att Lidingö ska ha några kvadratkilometer hyresrätter som enbart tilldelas via en länsomfattande bostadskö.
//John
Malmöområdet har också hårt segregerade kommuner, främst Vellinge och Lomma. I Malmö och Burlövs kommuner är det något mer på områdes- eller stadsdelsnivå. Man kanske kan införa termen "storsegregation" för den segregation som gör en hel kommun socialt eller etniskt segregerad. Om denna är bättre eller sämre än "småsegregation" där gränserna går mitt i en gata må vara osagt. Men jag tror att den storstockholmska segregationen är underdebatterad. Det är ingen som på allvar kräver att Lidingö ska ha några kvadratkilometer hyresrätter som enbart tilldelas via en länsomfattande bostadskö.
//John
# skrivet av : 10 mars, 2007 16:13
: 10 mars, 2007 16:13
John: Jag är helt med dig på kommunsegregationen i Storstockholm. Det är en uppdelad region med rika getton vid vattnet och fattigare områden inåt landet, som vanligt. Men där emellan finns kommunerna som du nämner där man kanske kan hitta någon typ av jämvikt.
Småsegregationen blir bara så mycket tydligare i Malmö. Men även här kan man nog tala om jämviktsområden på t.ex. Möllan, Sorgenfri och här i Lorensborg.
Skicka en kommentar
Småsegregationen blir bara så mycket tydligare i Malmö. Men även här kan man nog tala om jämviktsområden på t.ex. Möllan, Sorgenfri och här i Lorensborg.
<< Tillbaka
