måndag, juni 25, 2007
Obegripligt om kärnfamiljen
Käre läsare! Ta dig gärna några minuter och läs det här debattinlägget av Bitte Assarmo på SvD:s Brännpunkt. Sedan kan du få förklara för mig var sjutton människan menar. ”Spotta inte på kärnfamiljen” lyder rubriken och det är ju ett tydligt och klart budskap. Men sen då? Vem vänder hon sig till och vad är det hon propagerar för?
Om man sammanfattar Assarmos text så blir det ungefär såhär:
Verkar det rörigt? Ja, det tycker jag med. Assarmo har tidigare skrivit på Brännpunkt om att man inte ska hacka på kristna och jag antar att hon placerar sig på den konservativa delen av det politiska spektret. Troligen är artikeln ett försök att kritisera vänsterfeminister och försvara kärnfamiljen, men sällan har jag läst ett så innehållslöst resonemang.
Assarmo börjar med att skissa upp en mycket vag motståndare – förkroppsligad i Gudrun Schyman – och förse denne med några suddiga åsikter. En välvillig läsning kan ge vid hand att hon menar att vänsterfeminister slänger ut barnet med badvattnet när man vill framhålla alternativa familjeformer framför kärnfamiljen. I kärnfamiljen är det lika tryggt, om inte tryggare, än i andra familjeformer, menar hon.
I resonemanget likställs trygghet med frånvaro av våld. Kvinnor misshandlas inte mer i kärnfamiljer än någon annanstans. För att befästa sin tes åberopar Assarmo statistik om ungdomsbrottslighet och psykisk ohälsa som har ökat under senare år. Och det är här som jag börjar tappa greppet. De illavarslande siffrorna för svenska ungdomars psykiska tillstånd är enligt Assarmo ”ett uselt betyg för Sverige och pekar obarmhärtigt på att det svenska samhället blir alltmer otryggt för barn och ungdomar”.
Jag trodde att artikeln handlade om kärnfamiljens förtjänster, nu handlar den istället om det otrygga svenska samhället. Assarmo skriver: ”Naturligtvis bevisar inte dessa siffror att de nya, alternativa familjeformer som tar allt större plats i samhället är skadliga för barnen. Men de bevisar heller inte motsatsen […].”
Assarmo verkar ha missat att den feministiska debatten inte handlar om barnen i första hand, utan om föräldrarna. Att barn ska få växa upp i en trygg miljö är viktigt. Det är också viktigt med jämlika relationer där alla har möjlighet att komma till sin rätt och där den ene inte sätts i beroendeställning gentemot den andre. Men framför allt verkar Assarmo ha missat en möjlighet att föra ett vettigt resonemang i ett av landets mest lästa debattforum. Jag som trodde att Brännpunkt var på väg att bli en seriös utmanare till DN Debatt. Så fel man kan ha.
Om man sammanfattar Assarmos text så blir det ungefär såhär:
- Det finns de som menar att kärnfamiljen är dålig. En av dem är Gudrun Schyman.
- Dessa personer vill framhäva alternativa familjeformer. Det har Assarmo inget problem med.
- Det är ett problem när man ser saker i svart eller vitt.
- Våld är lika vanligt i alla typer av familjer.
- Ungdomsbrottsligheten ökar och ungdomar mår sämre.
- Detta bevisar ingenting.
- Feminister borde predika trygghet för barnen.
Verkar det rörigt? Ja, det tycker jag med. Assarmo har tidigare skrivit på Brännpunkt om att man inte ska hacka på kristna och jag antar att hon placerar sig på den konservativa delen av det politiska spektret. Troligen är artikeln ett försök att kritisera vänsterfeminister och försvara kärnfamiljen, men sällan har jag läst ett så innehållslöst resonemang.
Assarmo börjar med att skissa upp en mycket vag motståndare – förkroppsligad i Gudrun Schyman – och förse denne med några suddiga åsikter. En välvillig läsning kan ge vid hand att hon menar att vänsterfeminister slänger ut barnet med badvattnet när man vill framhålla alternativa familjeformer framför kärnfamiljen. I kärnfamiljen är det lika tryggt, om inte tryggare, än i andra familjeformer, menar hon.
I resonemanget likställs trygghet med frånvaro av våld. Kvinnor misshandlas inte mer i kärnfamiljer än någon annanstans. För att befästa sin tes åberopar Assarmo statistik om ungdomsbrottslighet och psykisk ohälsa som har ökat under senare år. Och det är här som jag börjar tappa greppet. De illavarslande siffrorna för svenska ungdomars psykiska tillstånd är enligt Assarmo ”ett uselt betyg för Sverige och pekar obarmhärtigt på att det svenska samhället blir alltmer otryggt för barn och ungdomar”.
Jag trodde att artikeln handlade om kärnfamiljens förtjänster, nu handlar den istället om det otrygga svenska samhället. Assarmo skriver: ”Naturligtvis bevisar inte dessa siffror att de nya, alternativa familjeformer som tar allt större plats i samhället är skadliga för barnen. Men de bevisar heller inte motsatsen […].”
Assarmo verkar ha missat att den feministiska debatten inte handlar om barnen i första hand, utan om föräldrarna. Att barn ska få växa upp i en trygg miljö är viktigt. Det är också viktigt med jämlika relationer där alla har möjlighet att komma till sin rätt och där den ene inte sätts i beroendeställning gentemot den andre. Men framför allt verkar Assarmo ha missat en möjlighet att föra ett vettigt resonemang i ett av landets mest lästa debattforum. Jag som trodde att Brännpunkt var på väg att bli en seriös utmanare till DN Debatt. Så fel man kan ha.
Kommentarer:
<< Tillbaka
Begriper inte ditt missnöje? Ett solklart budskap om att trygghet för barnen bör stå i fokus. Anser du något annat eller vad?
Är kärnfamiljer framgångsrika så är de... "Sorry"... :-I
Är kärnfamiljer framgångsrika så är de... "Sorry"... :-I
I artikeln framgår väl inte, som du påstår, att Assarmo missat fokuset i den feministiska debatten, men hennes premisser innebär nog att de inte klarar det krav Assarmo ställer; barnen i fokus.
En alldeles utmärkt fokuserad artikel (som naturligtvis inte kan orera om allt möjligt).
En alldeles utmärkt fokuserad artikel (som naturligtvis inte kan orera om allt möjligt).
Assarmo utger sig för att försvara kärnfamiljen, för att sedan presentera statistik över ungdomsbrottslighet och psykisk ohälsa som kanske, eller kanske inte, har att göra med förändrade familjebildningar. Det är goddag Yxskaft.
Att barn bör känna sig trygga i sin uppväxt är ju lovvärt. Men har Gudrun Schyman eller någon annan av Assarmos påhittade motståndare hävdat något annat?
Att barn bör känna sig trygga i sin uppväxt är ju lovvärt. Men har Gudrun Schyman eller någon annan av Assarmos påhittade motståndare hävdat något annat?
Håller med om att artikeln var ofokuserad och onödig. Hon hade liksom ingen riktig poäng över huvud taget, det var bara vaga argument mot debattmotståndare som knappt existerar.
# skrivet av 
: 26 juni, 2007 13:31
: 26 juni, 2007 13:31
Det är väl egentligen aldrig någon som velat spotta på kärnfamiljen, det känns mer som en medieanka, i likhet med att man ska kunna få döpa sina döttrar till Lasse om man vill.
Schyman och hennes posse vill väl snarare bryta ner den ganska mossiga norm som råder kring familjebildning i vårt samhälle, men inte förgöra kärnfamiljen i sig.
Men jag hänger inte heller med i artikeln, vad fyller statistiken kring ungdomsbrottslighet och självmord för funktion i texten?
Schyman och hennes posse vill väl snarare bryta ner den ganska mossiga norm som råder kring familjebildning i vårt samhälle, men inte förgöra kärnfamiljen i sig.
Men jag hänger inte heller med i artikeln, vad fyller statistiken kring ungdomsbrottslighet och självmord för funktion i texten?
Ungdomsbrottsligheten och självmorden tjänar syftet att skapa "guilt by association" - att nämna detta fenomen (ökande social oro bland barn & ungdomar) i samma mening som "kärnfamiljens död" skapar intrycket av att de två skulle höra samman, trots att inga statistiskt verifierbara samband verkar finnas.
Dessutom är det Machiavelliskt att nämna båda fenomenen - "den ökande otryggheten" samt "kärnfamiljens död" som om dessa två fenomen skulle vara sanna och relevanta, eftersom de i hennes text framstår som självklara utan att nödvändigtvis vara det. Har svenska barn det så mycket sämre nu än på 70-talet? 50-talet? 1800-talet? Är kärnfamiljen verkligen "död" när den fortfarande utgör den helt klart rådande normen i Sverige?
Dessutom är det Machiavelliskt att nämna båda fenomenen - "den ökande otryggheten" samt "kärnfamiljens död" som om dessa två fenomen skulle vara sanna och relevanta, eftersom de i hennes text framstår som självklara utan att nödvändigtvis vara det. Har svenska barn det så mycket sämre nu än på 70-talet? 50-talet? 1800-talet? Är kärnfamiljen verkligen "död" när den fortfarande utgör den helt klart rådande normen i Sverige?
# skrivet av : 26 juni, 2007 17:21
: 26 juni, 2007 17:21
Ja, "den ökande otryggheten" är verkligen som ett mantra. Det är klart att vi känner oss otrygga om folk tjatar om det hela tiden. En självuppfyllande profetsia. Men har verkligen anledning att känna oss mer otrygga idag?
Himla bra skrivet av dig! Precis vad jag själv tänkte när jag försökte hänga med i hennes resonemang.
Kram
Charina
Skicka en kommentar
Kram
Charina
# skrivet av : 06 juli, 2007 18:10
: 06 juli, 2007 18:10 << Tillbaka
