måndag, december 17, 2007

Se det politiska i idrotten

Jag sitter och tittar på Champions League-matchen mellan Real Madrid och Lazio tillsammans med kompis. Mina känslor svallar inte för något av lagen men som alltid när jag tittar på sport så måste jag välja sida. Om man är likgiltig för vem som vinner i idrott är det enda som återstår en eller flera personer som gör godtyckliga saker under en godtycklig tidsperiod. Tjugotvå män som försöker få in en boll i ett av två stora nät.

Så jag bestämde mig för att heja på Real (ett i backspegeln lyckat beslut, de vann med 3-0). Mina skäl var rent politiska. Lazio är de italienska fascisternas lag och har stöveltrampande anor tillbaka till Mussolini-eran. Man har återkommande problem med fans som smugglar in banderoller med fascistiska slagord och svastikor på arenorna. För ett par år sedan dömdes lagets dåvarande kapten Paulo Di Canio till 10 000 euro i böter för att han gjort en fascisthälsning till klacken. Både fascisthälsningar och symboler är olagliga i Italien med förbuden efterlevs dåligt och polisen prioriterar inte den typen av brott. I Italien är det vanligt med s.k. ultras från båda extremerna på den politiska skalan som drabbar samman. Förutom Lazio är även det andra storlaget i Rom, Roma, ett starkt fascistfäste. På den andra sidan finns Livorno med lika fanatiska kommunistiska anhängare.

I brist på andra beröringspunkter valde jag alltså att tycka illa om Lazio på grund av fascistiska kopplingar. Inget fel i det. Jag är inte så förtjust i fascism och dessutom är Real Madrids dräkter snyggare. Men under matchen växte tanken på det fascistiska Lazio i mitt huvud så till den grad att jag inte kunde koncentrera mig på spelet. För att komplicera saker ytterligare fick jag efter matchen veta att även Real Madrid har en stark förankring bland spanska fascister. Kanske är det den lille statsvetaren i mig som inte riktigt kan acceptera att lag med så tydliga fascistiska förtecken kan spela en hel match utan att det en enda gång kommenteras.

Beröringsskräcken mellan idrott och politik i Sverige är total. Det märks så klart tydligast när det antyds att idrottsrörelsen skulle kunna ha en negativ inverkan på formulerandet av könsroller. Men svenska sportkommentatorer befattar sig inte med någon typ politik över huvudtaget. Idrotten får inte befläckas med såna bångstyriga och svårgreppbara företeelser.

Till skillnad från övriga Europa har Sverige varit förskonat från krig, både inbördes och med andra länder, de senaste tvåhundra åren. Där man på andra håll i Europa använder idrottsklubbar för visa sin kulturella och religiösa tillhörighet är den svenska idrottsrörelsen snarare ett nationalistiskt projekt. Med rötter i scout- och folkhälsorörelserna i början av det förra seklet är svensk idrott först och främst till för att bygga den sunda och friska svensken. En sund själ i en sund kropp.

Visst finns det motsättningar mellan idrottsklubbar i Sverige också. Men de är helt utan politiska förtecken. Att jämföra Livornos maskerade, stenkastande och AFA-doftande ultras med supporters till lag som GAIS eller Hammarby faller på sin egen orimlighet. Och visst representerar Malmö FF någon form av regionalpatriotism men det är ingenting jämfört med en klubb som Athletico Bilbao som endast tillåter baskiska spelare i laget. Matcher mellan Real Madrid och Athletico Bilbao är viktiga regionalpolitiska angelägenheter. När det är sammanstötningar mellan supportrar från olika svenska klubbar handlar rapporteringen uteslutande om hur stor polisinsatsen är och vilka tunnelbanestationer som fick stängas av. För det finns inte så mycket mer att rapportera om. Huliganbråk mellan AIK:are och djurgårdare handlar inte om något annat än två grupper av våldsamma män som använder sig av idrott som en förevändning att slå på varandra.

Som sportjournalist är det naturligtvis enklast att bara rapportera ett resultat eller referera en match. Precis som det är enklast för en musikjournalist att bara skriva om musiken utan att beröra artisten bakom. För svensk musikjournalistik förändrades den synen under sent 80-tal och under 90-talet. Uppfattningen att musik var något som objektivt kunde refereras förbyttes till en subjektiv fanzinekultur som helt utgick ifrån den enskilde journalistens syn på musiken. Jag efterlyser samma utveckling inom den mainstreamade sportjournalistiken. Problematisera faktumet att jag i godan ro en tisdagskväll sitter och kollar på två fascistiska fotbollslag utan att ens veta om det. Berätta historien bakom och försök göra idrotten så mångfacetterad som den faktiskt är.

Kommentarer:
Jippie! Erik bloggar igen.... jag ringer senare i veckan
 
vill rekommendera en lysande artikel i Offside (finns på papper - möjligtvis på offside.org) som går igenom rivaliteten mellan Real Madrid och Barcelona med just fascismen som grund. Den artikeln är ingen engångsföreteelse utan är ett exempel på sådant som gör Offside så bra, att de tar tag i precis det du efterlyser i ditt inlägg.
 
Skicka en kommentar

<< Tillbaka